funderade på vad jag skulle ha för ursäkt till att jag inte har skrivit på några dagar, tills jag kom på att anledningen till att jag antagligen är att jag då öppet måste erkänna mina fel och brister. Alla de misstag och felaktiga val jag har gjort.
I lördags var jag och sambon ute på dejt, vi åt på Texas Longhorn och var duktiga och beställde kött och sallad med mumma vitlökssmör. Men sen beslöt vi oss för att dela på en portion pommes. Efter det var det bio. Vi köpte lite lakrits som vi delade på till filmen men var ändå duktiga och köpte vatten att dricka.
Söndags, suck. Ja då kom bomben... Vi åkte och köpte pizza, en stor fet kolhydratsmastig pizza. Fast! det var parmaskinka på den, och skinka är ju protein och protein är ju bra? Eller? nähe den ursäkten gick inte nä.
I går (måndag) åt jag upp resten av godiset från bion och idag (tis) köpte jag en kebab i pitabröd....
SUCK!!!
Jag har länge funderat på om folk föds in i vissa roller och antas/förväntas/är dömda att leva i den rollen. Vissa är societetslejon i New York, andra bönder i Skåne. Vissa är smala supermodeller andra är tjockisar. Jag har nog börjat inse att jag kommer tillhöra den sistnämnda. För alltid när jag startar så slutar jag, jag får ingen rutin på förändringen, på förbättringen. Antagligen har det med mitt förflutna att göra, ett förflutet som uppenbarligen fortfarande förföljer mig.
Frågan är, är viljan starkare än ens undermedvetna?
