Jag var ett riktigt öronbarn när jag var liten. Trumhinnan fungerade inte som den skulle och jag fick genomgå ca 20 operationer med rör in och ut för att få dom att fungera som dom skulle.
(Detta medförde också att jag inte hörde något på flera månader, inte lärde mig tala ordentligt och att balansen inte var som den skulle. Mamma sökte läkarhjälp när jag satt rätt upp och ner på en stol och hipp som happ bara välte omkull. )
Men det betydde även att jag absolut inte fick få in vatten i öronen och med det vågade jag inte bada som andra barn gjorde. Frågade mamma idag hur gammal jag var när jag lärde mig "simma", eller i alla fall inte sjunka som en sten. Jag var 10 år, jag vet inte vad som är normalt.
MEN. Idag 20 år senare var första gången någonsin jag simmade i nästan 30 minuter utan att ge upp, jag har alltid intalat mig själv att jag inte kan simma så bra och gett upp ganska snart, antagligen när jag kände mig lite trött. Känns grymt skönt att ha kommit över den mentala spärren, nu finns det inga hinder för att fortsätta simma. Man blir aldrig för gammal för att lära. :)
Platsen för mitt genombrott! :)
