Dagen D.

Dagen D. Dagen jag fasat för så länge, som jag dragit ut på så jäkla lång tid är här, var här.

Den började med att jag gick förbi Intersport, tanken från början var att hitta ett par byxor då mina hade spruckit i grenen. Men när jag skulle packa väskan så kunde jag inte hitta mina träningsskor. De var puts väck. Nu börjar jag få lite smått ångest.... Inte nog med att jag måste hitta byxor som passar, jag måste hitta skor också!

Tur man har lång jacka (aircondition mellan benen)

Ut till vagnen, och jag måste erkänna.... FAN vad jag har saknat att packa träningsväskan och ge sig ut. Man ser blickar från folk som tittar lite skamset och man ser i deras lilla pratbubbla "det där borde jag också ta tag i" Och jag i min bubbla säger "thats right,,, I´m working out". De borde dock veta att under  jackan döljer sig bubblor av ett helt annat slag, i form av ljudvågor, eller valkar kanske man kan kalla dem. 

Hur som, hittade ett fint litet reaställ på Intersport, tog ett par byxor och ett par ur vanliga sortimentet. Provade och fastnade stenhårt för båda.... Här kommer grejen, jag som INTE villa ha mina tjata byxor jag hade sen tidigare köpte.... håll i hatten.... ett par kompressionstights. Vad hände där liksom.

I kassan visade det sig dock att de inte ingick i rean. Doh! Men nu är de mina, nu måste jag bara intala mig själv att jag faktiskt kan visa mig ute i dom. Tjejen som hjälpte mig i affären tyckte jag hade SUPERläckra ben och blev sugen på att köpa ett par själv... Hon har säkert provision. (bild kommer i morgon)

Bästa stället. (I huset till höger ligger mitt nya jobb) I LOVE närheten.

MEN, det var inte detta inlägget skulle handla om, utan om huruvida jag överlevt passet idag eller inte, och jo, jag skriver ju så det har jag bevisligen. Var där lite tidigare så jag hann med ca 20 min på bandet, 13 i lutning och 6 i fart innan Malin kom. 

Vi började med vägning och mätning för att få en nystart. Sen ett pass med små vikter men mycket teknik. Ett pass som när jag slutade sist hade varit som ett avslappningspass var nu ett uppstartspass. (Surt) Men det var skönt att jag ändå kände själv mycket kroppen ändå kom ihåg, hur jag skulle göra och att tekniken fanns någonstans därinne. Utan Malin hade jag ändå inte haft självförtroendet att ge mig in i gymmet igen, hon är bäst.

Klockan är nu snart ett på natten och jag känner hur magen börjar får ajaj, och jag ÄLSKAR det, det finns få saker jag älskar så mycket som träningsvärk. Jag behövde den här tiden (det här året) att landa i allt annat runt omkring men nu är jag tillbaka, starkare och mer motiverad än någonsin! 

2013 är MITT träningsår!

Ps. Jag hittade skor också. Ds :)