En i gänget.

I går hade jag ett inbokat pt-pass på gymmet. Kände inte alls för det under förmiddagen, jag blir lätt sån när jag har varit ifrån träningen en stund. Men sen händer något märkligt. Så fort jag får på mig träningskläderna sker något i kroppen. En glädje, stolthet och total upprymdhet infinner sig och jag känner nästan för att skutta iväg över gårdsplanen ner till vagnen som tar mig mot träningen. Varför glömmer man bort denna känslan för???

Men hur som, en i gänget? Ja det känns så. Precis som när mc-folk, husvagnsägare och cabare hälsar på varandra ute på gatorna. Ja så verkar det även vara när man möter andra träningsklädda människor på stan. Fick ett jätteleende och en nick av en, tja relativt halvtrevlig syn för ögonen, bodybuilder när han gick på vagnen. Också han i träningskläder.

Kolla efter nästa gång, se om ni också får en liten osynlig High-five! :)

Perspektiv!

Hur många timmar sitter jag framför datorn eller framför tv:n? När man börjar tänka efter vad dagens timmar går åt till så får man sig en rejäl tankeställare. "Jag har inte tid att träna". Ok, men flera timmar i soffan hinner man med utan problem. Vart ligger då ens fokus undrar jag. Jag är absolut en av de som älskar att ligga i soffan och kolla på dåliga program på tv:n, men nu är det slut på det. I alla fall under 30-60 minuter per dygn. Jag ska lyfta rumpan, på fler än ett sätt!! :)

 4% på en dag! Kom igen nu!

På tal om de bästa....

Jag fick ett inlägg som näääästan rörde mig till en liten tår, men bara nästan. Stenhård som jag är så visar jag inte känslor. (Fråga min sambo som skrattar åt mig när jag lipar åt minsta lilla "hej då" på tv) 

"Duktig du är som kommer igång igen!

Ser fram emot att se den glädjen du får när du har resultat 

Märks så tydligt att du gillar det."

Tack lotta!

6 week training.

Ett snabbt inlägg för att visa en app jag hittat. Eller ja, helt ärligt så har jag haft den i mobilen ett bra tag men först nu gett den en ärlig chans. Än så länge (efter en dag) är jag nöjd och det ska bli kul att följa utvecklingen.

Kan avslöja att det inledande fystestet inte var allt för imponerande :p 

Sporre!

Har flera olika sporrar i mitt liv just nu, träningssporre, jobbsporre, hälsosporre och hälsporre. De tre första är positiva och peppar mig en massa just nu, den där sista jäkeln har följt mig hack i häl (haha, humor) :p i över ett år nu.

Jag har försökt vila bort den, jag har försökt träna bort den men den håller taget stenhårt. Hur gör jag för att bli av med den? Någon expert där ute som vet????

Världens bästa människor!

Ja det är de jag har runt mig. I mitt liv finns bara de bästa av de bästa. Jag har sållat ut energitjjuvarna och kvar har jag de som lika gärna hade kunnat mata mig med skedar, fulla av den renaste energin.

jag har fått så mycket feedback på mina senaste inlägg och allt har varit fullt med pepp. 

Min PT smsar in tid då jag ska infinna mig på gymmet

Oväntade träningskompisar dyker upp, (nästa tors ska jag ut och springa med honom)

En gammal pt-kompis vill köra TRX-pass med mig

De bästa av vänner peppar & stöttar och puschar mig på allra bästa sätt. 

Till er alla!

Leva som man lär!

Jag predikar alltid för alla andra att slänga vågar åt h-e och i stället mäta sig. Med måttband eller med kläderna man bär om det känns bättre. Jag skiter själv fullständigt i vad jag väger eftersom, som alla vet. Muskler väger mer än fett. Men jag älskar att känna mig tränad.

I dag såg jag en bild som jag verkligen tog åt mig av. Nämligen denna.

Sist jag mätte mig på gymmet så låg jag på en skrämmande 40 % fett. (vet inte hur långa tjejerna på bilderna är men utseendemässigt så tror jag att jag ligger mellan 35-40%)

Det tar emot att skriva detta ska ni veta, men jag sa i början av bloggandet att jag skulle vara ärlig. Och då måste jag ju framför allt vara det mot mig själv. 

Att skriva att ni ska följa mig på min resa mot 20 kg mindre skriker dubbelmoral från min sida, så jag har nu ändrat det. Bilden av en perfekt kropp (enligt mig) ligger vid 20-22% bilden. Så jag satsar på det nu istället. Inga kilon, inga måttband utan procent. Ok, kanske lite måttband, det ingår i PT mätningen på gymmet. 

Följer ni med mig?

Ångest... Ett rop på hjälp.

Ibland börjar jag fundera på vart jag hade varit idag och hur jag hade sett ut om jag hade fortsatt att träna som jag gjorde för ett år sedan. Svaret på den tanken blir alldeles för ångestframkallande och jag slår bort den lika fort som den dök upp i huvudet. Det känns verkligen som att jag har slängt bort den jag vill vara och aldrig mer kommer att hitta henne. Den personen är verkligen i stort behov av någon slags hjälp för att komma igång på allvar igen. Och då behöver jag inte få höra "skärp dig, latis, slappis" etc. Det gör inget annat än att jag blir irriterad som fasen på den personen som säger det just där och då.

Just nu känner jag mig ganska uppgiven. Vill att någon annan ska lösa mitt kom igång problem, dock vet jag att det inte kommer hända. Förbannade j-la hjärnspöken!!

Hjälp!

En kula, en hagelstorm.

Funderade på detta med att starta om, börja om på ny kula. Igen. Jag har en förmåga att ge upp träningen när jag blir sjuk så ofta. Och i och med att jag är en "allt eller inget" person så går även då maten åt h-e.
Nu har jag kommit till en punkt, igen. Där jag avskyr hur jag ser ut. Kläderna stramar och jag vantrivs i mitt korvskinn. Så då vet jag ju att jag bara har ett val. Och jag vet ju hur himla, jäkla, förbannat bra jag mår när jag tränar så jag vet inte vilket hjärnspöke jag ska strypa, vem ledaren är. För att gruppmentaliteten i hjärnan ska sluta få mig att gå vägar jag inte vill gå. Jag är värdelös på att smyga igång som många förespråkar men denna gången ska jag verkligen försöka.

Jag vet hur jag har sett ut och framför allt hur jag har mått tidigare. Och dit vill jag igen.

Hur många kulor kan man skjuta loss innan man har en hagelstorm?

Vaniljkesella, pauluns dinkel & kanelflingor och hallon.