Ibland börjar jag fundera på vart jag hade varit idag och hur jag hade sett ut om jag hade fortsatt att träna som jag gjorde för ett år sedan. Svaret på den tanken blir alldeles för ångestframkallande och jag slår bort den lika fort som den dök upp i huvudet. Det känns verkligen som att jag har slängt bort den jag vill vara och aldrig mer kommer att hitta henne. Den personen är verkligen i stort behov av någon slags hjälp för att komma igång på allvar igen. Och då behöver jag inte få höra "skärp dig, latis, slappis" etc. Det gör inget annat än att jag blir irriterad som fasen på den personen som säger det just där och då.
Just nu känner jag mig ganska uppgiven. Vill att någon annan ska lösa mitt kom igång problem, dock vet jag att det inte kommer hända. Förbannade j-la hjärnspöken!!
Hjälp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar